”Nej, Venedig har inte en chans. Markusplatsen ligger redan under vatten oftare än den är torr. Inte Bologna heller.” Christiano Bottone har inga illusioner. Han har kommit till Omställningskonferensen i Malmö, som hölls den 8–10 maj, för att berätta om erfarenheterna från Transition Italia, ett av de första omställningsinitativen utanför England. De startade redan innan Transition handbook, omställningsrörelsens ”bibel”, kom ut 2008. ”Havet är på väg upp. Och Italien är på väg ner. Det finns inga pengar i Italien; vi måste vara kreativa. Men vi vet att det är möjligt att ändra spelreglerna, så vi fortsätter ändå.”
Det är ofta frustrerande att vara omställare. Du ser de enorma utmaningarna inom alla områden; energi, ekologi, ekonomi, och förändringarna går mest i fel riktning. Konflikter och krig eskalerar; Sverige exporterar vapen och importerar flyktingar. Och ingen verkar agera trots att vi borde ha gjort det i går! Det är lätt att bli otålig och undra var alla är någonstans, de som borde vilja ställa om. Varför är vi så få på konferensen?
Efter denna helg av enormt engagerade, kreativa och handlingskraftiga människor undrar jag om det inte är precis så här som förändringar av den magnitud vi tänker oss i omställningsrörelsen måste gå till. Ett skenbart ganska långsamt, stegvis byggande av verktyg, redskap och tekniker å ena sidan, och av en delad vision, kultur och tillit å andra sidan. För om vi ska hålla genom den flodvåg av förändringar som redan börjat rusa snabbare, då måste vi veta hur vi ska hålla oss över ytan och flyta tillsammans.
För det handlar ju inte ”bara” om att byta fossil energi mot förnybar. Inte ”bara” om att rädda naturen eller säga hej då till tillväxtekonomin. Utan att vi, för att klara av någon av de där enskilt till synes omöjliga grejerna, behöver klara alla. Allihop, samtidigt. Eftersom de hänger ihop! Och att göra det kräver ett skifte i hur vi relaterar till världen, det omställningsrörelsen kallar för inre omställning.
Därför övar vi oss på att ha makt med, istället för makt över. Att transformera dominans till medskapande. Konkurrens till samarbete. Att ge varandra utrymme att vara och känna. Att vända en känsla av brist till en värld av överflöd. Ett behov av kontroll till en tillit inför oförutsägbarheten hos levande system. Istället för att pressa fram förändringar genom påtryckningar övar vi oss på att skapa förutsättningar för omställning att ske.
Detta är inga små, långsamma förändringar som sker inom oss. Det är revolutioner, Berlinmurar som faller och glaciärer som smälter. Och de sker inom oss, en och en, och varje person som påbörjar denna inre omställning kommer att ha mycket stor effekt. Därför är de som kommer alltid de rätta, och varje unikt bidrag omistligt.
Och när tillräckligt många har övat tillräckligt mycket – då är vi redo. Inte förrän då vet vi, att vi har varandra att luta oss mot och hålla oss i. Och det är tur det, för då kommer det att gå undan! Vill du gå fort, gå ensam. Vill du gå långt, gå tillsammans.