I ett långt och fint program på Annandagsmorgonen i P1 signerat Sofia Bothorp, Idéerna som ska rädda miljön, fick jag, Lodyn och naturens rättigheter plats. Här är länk till programmet, (69 minuter in om naturens rättigheter). Det finns mycket att säga om det och om samtalet efteråt. En fixering vid lagstiftning biter sig fast, trots att naturens rättigheter snarast är en kulturell eller existentiell fråga. Kanske är det den förståelsen som leder Joakim Andersson Hemberg från Skogsstyrelsen att oroa sig över faran med att myndigheterna ska komma och ”styra upp” med för mycket regleringar – att naturens rättigheter skulle innebära att myndigheter uppfattas ”lägga en död hand över landskapet”. Intressant att ornitologen Rolf Larsson lyfter utbyggnaden av Stora Sjöfallet, som verkligen innebar att myndigheter lade en död hand över landskapet…

Under intervjun – som gjordes för ett par veckor sedan – pratade jag och reportern om det som också lyfts i reportaget: föreställningen att natur (i det här fallet en park och husdjur) som är nära människan kan upplevas som förtryckt. Det är intressant att den tanken uppstår.  Den bygger på en bild av människan som separat från och destruktiv för annat levande. Den bilden är ju alltför sann i det paradigm där naturen är en resurs, en ägodel för människan. Men den blir ju en självuppfyllande profetia – så länge vi tror på den och behandlar naturen därefter, så är den sann. Då kommer vi att förvandla rika skogar till fattiga industriplantager. Men om vi istället uppfattar oss som en del av de levande systemen, så öppnas möjligheten att samverka med naturen på ett sätt som är gynnsamt för helheten. Det finns massor av idéer och metoder kring hur detta skulle kunna se ut (en del nämns i programmet) men de får inte utrymme så länge människan är alltings mått och medelpunkt.

Denna föreställning färgar allt vi gör i samhället. Därför stämmer inte riktigt det som Heleen Podsedkowska från biosfärsområde Blekinge Arkipelag hävdar, att biosfärsområdet utgör en ”neutral arena”. Precis som alla våra arenor utgår den från en antropocentrisk världsbild, så att de intressenter hon talar om får förstås som mänskliga intressenter. ”Biosfärområdet har inte intressen i sig” förtydligar hon.

Innebär naturens rättigheter början på ett ”skrämmande och absurt tankearbete” som reportern tänker sig? Jag tänker snarare på det som ett frö till stimulerande och inspirerande tankar (tack Jonas Roupé som hjälpte till med det!), men så länge ett tankearbete inleds får man väl vara nöjd 🙂

Susanna Fjällströms reflektion får avsluta:

Intressant att ta del av hur idén tas emot i studion, i ett väl på många sätt välvilligt sammanhang. Att så många tycks höra ‘nejet’ istället för ‘jaet’. Att Pellas ”vi behöver tänka om vår relation till naturen” leder tanken till förbud, mer regleringar och inte respekt, mer relation. Och den fråga som på riktigt leder till ”skrämmande och absurt tankearbete” är väl inte rättigheter för naturen utan den Pella ställer apropå vår relation till vattnet och Vättern specifikt: ”Hur kan man systematiskt skjuta i sitt dricksvatten?” Naturmord inbegriper oss själva.

Tantolundens träd och människor.