Denna text var införd i Landets Fria Tidning, mars 2016.
Hur ska vi kunna göra något åt utmaningarna som tornar upp sig längs civilisationens horisont, när ingen verkar bry sig och alla bara tänker på sitt? Människor är ju egoistiska och struntar i varandra. Den berättelsen har vi blivit matade med så länge att den blivit sann. Filosofer som Hobbes beskrev människans natur som medfött självisk, att vi därför måste ge upp en del av vår frihet till auktoriteter som kan upprätthålla civilisationen. Annars skulle vi förfalla till allas krig mot alla, och människans liv skulle vara ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”.
Men hur sann är berättelsen? Brittiska Common Cause Foundation, som arbetar med värderingar för ett hållbart och demokratiskt samhälle, kom nyligen med rapporten Perceptions Matter. De visar att en stor majoritet, 74 % av de 1000 britter de har frågat, identifierar sig framförallt med solidariska värderingar; de finner hjälpsamhet, rättvisa och skydd av naturen vara viktigare än pengar, status och framgång.
Kanske ännu mer spännande är resultatet att en lika stor majoritet, 77 %, menar att deras medmänniskor uppfattar själviska värderingar som viktigare, och solidariska som mindre viktiga, än vad som verkligen är fallet. De flesta av de svarande var alltså själva solidariska men hade en tämligen mörk bild av andra. Vad beror det på? Rapporten förklarar resultatet med att exempelvis media, politiker och universitet sprider berättelsen om människan som girig och självisk. Vår kollektiva berättelse är att andra människor bryr sig mer om sig själva och sin egen status, karriär etc, än vad som verkligen är fallet.
Några av svaren som deltagare i studien ger är klargörande, ett exempel: ”Det kan vara svårt att uttrycka ansvar, för folk uppfattar dig som en hippie… Jag menar, i dagens kultur, du köper något, du tänker inte på varifrån det kommer eller var det till slut hamnar, tempot är så högt, och när du är den enda i en grupp som säger att vi borde ta hand om miljön så säger de andra att du kan hålla klaffen.”
Människor som antar att andra främst bryr sig om sig själva är mindre benägna att engagera sig i samhället. De känner mindre ansvar för samhällsproblem, de röstar i mindre utsträckning. Berättelsen blir med andra ord en självuppfyllande profetia.
Men den går förstås att ändra. Kanske längtar vi efter en annan berättelse som bättre reflekterar de solidariska, jämlikhetssträvande och naturälskande varelser vi är? Rapportförfattarna rekommenderar individer och organisationer att sätta igång direkt med att verka för solidariska värderingar och utmana antaganden om vilka värderingar som människor uppfattar som viktiga.
Läs mer och hitta rapporten på www.valuesandframes.org