Ett samhälle som kastar skit i sjön kan inte kallas hållbart. Men att minska utsläppen av näringsämnen löser bara en del av problemet. Istället för att investera i lösningar som leder bort från ett naturligt kretslopp måste vi börja ta tillvara näringen i vårt eget kiss och bajs, skriver Pella Larsdotter Thiel.
På mitt skrivbord står ett litet citat med gyllene inramning. ”Torrdass är ju ingen lösning direkt.” Citatet kommer från Värmdö kommuns bygg- och miljöchef. Problemet som torrdass inte anses vara en lösning på, är att det i kommunen finns ungefär 15 000 enskilda avlopp. De flesta av dessa – inklusive mitt – når inte upp till miljökraven då de släpper igenom för mycket närsalter, framför allt kväve och fosfor. Flera av avloppsanläggningarna finns där tunna jordlager och närheten till havet får näringen i avloppsvattnet att snabbt transporteras ut och bidra till övergödning. Därför har kommunen påbörjat en mycket omfattande inventering av avloppen.
När inspektörerna ska bedöma våra avlopp är deras problemformulering glasklar: utsläppen från våra hem till omgivningen, framför allt Östersjön, måste minska. De lösningar som minskar utsläppen ses därmed som bra lösningar. Helst vill man ansluta alla till det kommunala avloppet, som går genom en mycket lång och dyr bajspipeline till Käppala reningsverk på Lidingö. Där blandas det med dagvatten och avlopp från industrier. Kvar blir ett slam som till största delen är så fullt med tungmetaller och annat otäckt att det skickas ytterligare 100 mil till Aitikgruvan i Gällivare, där det deponeras under namnet ”jordtillverkning”. Att ansluta sig till detta system var en mycket stor investering för Värmdö kommun, precis som ett nytt avloppssystem är en mycket stor investering för en fastighetsägare.
Det är viktigt att minska utsläppen av näring till ekosystemen. Kretsloppen av kväve och fosfor är tillsammans med klimatförändringar, biologisk mångfald och markanvändning de områden där vi redan har passerat gränsen för säkert manöverutrymme globalt, enligt de nio planetära gränser som forskare på bland annat Stockholm resilience centre har identifierat. Våra samhällen läcker näring som såll. Men att minska utsläppen av näringsämnen löser bara en del av problemet. Utan kväve och fosfor kan inte växter växa och vi kan inte odla någon mat. I dag tillförs huvuddelen av kvävet till åkermarkerna genom handelsgödsel, alltså fixerat luftkväve. Kvävetillförseln kan istället göras genom att ta hjälp av kvävefixerande växter, som till exempel ärtväxter.
Fosfor däremot är en helt annan historia. Fosfor har ett betydligt långsammare kretslopp än kväve. Det har samlats på botten av hav under miljontals år och finns i brytbara mängder på vissa ställen i världen, där sådana ansamlingar har blivit till fosfatmalm. Huvuddelen av dessa reserver finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Vårt jordbruk är beroende av fosfat från gruvor i Västsahara.
Vore det då inte en bra idé att ta tillvara näringen i vårt eget kiss och bajs? Där finns en potentiell källa till rent kväve och fosfor, mitt framför näsan, som skulle minska nettotillförseln av näring till ekosystemen. Den svenske forskaren och politikern Jacob Faggot sa redan år 1746 att ”ingen bonde borde släppas ut genom tullarna innan han fyllt sin tomma vagn, kärra eller släde med gödsel; annars är det stor skada att detta ämne till fruktbarhet skall kastas i sjön här i Stockholm”.
I Japan var tidigare mänskligt gödsel en handelsvara – ända tills den amerikanska ockupationsmakten efter andra världskriget talade om hur äckligt det var. Man kunde betala en del av sin hyra med gödsel. Samurajerna fick extra mycket betalt eftersom deras gödsel ansågs särskilt fint.
Men i vårt samhälle, som säger sig måna om hållbar utveckling, kastar vi fortfarande näringen i sjön – eller i gruvan. Det finns inget större intresse för att ens fundera över kretsloppen av dessa livsnödvändiga näringsämnen. Vi fortsätter att bygga in oss i och investera i lösningar, storskaliga såväl som småskaliga, som leder bort från kretslopp. När en kommun inventerar alla enskilda avlopp är det väl ett utmärkt tillfälle att undersöka och driva kretsloppsbaserade lösningar. Särskilt i en kommun som Värmdö, med vattenbrist under sommarhalvåret. Istället kommer många av fastighetsägarna att investera i så kallade minireningsverk. De fungerar genom att kemiskt binda fosfor, så att det blir otillgängligt för växter under överskådlig tid.
Det är inte längre tillräckligt att bara hantera symtomen, att göra saker lite mindre dåliga. Vi kan inte fortsätta verka som om vi levde vid sidan av ekosystemen. Det finns ett flertal kretsloppsanpassade avloppslösningar, som utan att blanda in dricksvatten kan återföra kväve och fosfor till åkermark.
Vi skulle kunna påbörja en omställning till verkligt kretslopp nu. Börja göra saker bra istället för mindre dåliga. Leva som en del av ekosystemen istället för separerade från dem.