Hur ser en hållbar stad ut? Jag finner mig plötsligt mitt i stadsbyggnadsdiskussionen; föreläste häromveckan för arkitektbyrån Kanozi om den regenerativa staden; satt i en panel på Jordmarknaden och pratade hållbart stadsbyggande med utgångspunkt från Norra Djurgårdsstaden och inte minst är jag inblandad i det spännande projektet Hubville, med ambitionen att bygga en alldeles ny stad. Det verkar ju rimligt, med tanke på att de flesta av världens invånare bor i städer redan idag, och 2050 beräknas andelen vara 2/3. Urbaniseringen följer, precis som mycket annat, vackert användningen av fossila bränslen:
Jag tänker att ett av vår tids stora problem är att vi inte är så bra på att samverka med de levande system vi är en del av. Vi använder ”resurser” från naturen men ser inte konsekvenserna av vårt handlande. Vi får inga återkopplingar, effekterna är för långt bort i tid och rum. Urbanisering och globalisering maskerar i allt högre grad effekterna av den ökande konsumtionen. Ingen stad kan leva för sig själv. Stadslivet är därför problematiskt som väg till hållbarhet – ska man bygga städer bör man fundera extra på hur de som bor i städerna ska kunna ta ansvar för sina behov. Hur ska staden kunna vara regenerativ – en produktiv del av den helhet den är en del av? Hur ska stadens invånare kunna uppfatta sitt beroende av naturen, som existerar vare sig vi ser det eller inte?
AHA-upplevelse i Västra Hamnen i Malmö.
En fråga som inte går att ducka för är att bebyggelse och ny infrastruktur i sig är de absolut största orsakerna till materialflöden med påverkan på klimatet och ekosystemen. I dagens läge borde vi alltså inte ens tänka tanken att bygga nytt, utan snarare fundera över hur vi skulle kunna bli riktigt bra på att dela.
Ur Morgondagens Cirkulära Material, Breitholtz och Roupé, RE:Source 2019. https://resource-sip.se/content/uploads/2019/03/morgondagens-cirkulara-material–jonas-roupe-coest-och-anders-breitholtz-material-challenge-lab.pdf
Om man ändå tänker bygga en hållbar stad – hur ska man tänka då? Den allt överskuggande diskussionen är oftast klimatfrågan. Den är viktig, men långt ifrån den enda. Klimatet som fokus tenderar också att hamna i teknofixar som ytterligare döljer resurskonsumtionen; t ex ofta i högteknologiska, digitala ”lösningar” som kräver gruvdrift någonstans långt borta och digital infrastruktur som i allmänhet är långt ifrån resursbesparande.
Något jag förundras över är att vi aldrig pratar om näringsflöden. Flödena av kväve och fosfor är en av de planetära gränser som vi idag överskrider (i ännu högre grad än klimatet). Våra samhällen läcker systematiskt näring vilket påverkar ekosystemen, Östersjön bland annat.
De planetära gränserna.
Redan 1746 skrev riksdagsledamoten Jacob Faggot att ”…ingen bonde borde släppas ut genom tullarna innan han fyllt sin tomma vagn, kärra eller släde med gödsel: annars är det stor skada att detta ämnet till fruktbarhet skall kastas i sjön här i Stockholm…” Sedan dess har vi fortsatt att kasta ämnet till fruktbarhet i sjön, bokstavligt eller bildligt. Avloppet från den ”hållbara stadsdelen” Norra Djurgårdsstaden hamnar idag framförallt via Käppala reningsverk i Aitikgruvan utanför Gällivare, medan vi matar åkermarken med kväve som fixeras ur luften (vilket kostar massor av energi) och fosfor som kommer ur gruvor i Kina och Västsahara. Flödena är linjära. Det är fullständigt ohållbart. Stadens näring behöver komma den odlingsmark som stadsborna använder, till del.
Dags för systemperspektiv på avlopp
Jag tror att varje stadsbyggare skulle behöva sätta sig in i permakulturprinciperna. Permakultur uppfattas ofta som en odlingsmetodik, men utgör i själva verket ett designsystem för mänskligt boende i samspel med ekosystemen. Permakulturen betonar skala. Småskalighet (small, slow solutions) är viktigt för att kunna behålla tajta flöden och att systemet ska kunna uppfatta och reagera på återkopplingar. Man kan möjligen förledas att tro att modellen därför inte har så mycket att bidra med när det gäller stora strukturer som städer. Men det är tvärtom. Ju större och mer komplicerade system man bygger, desto svårare är det att få dem att ingå i det sammanhang som de med nödvändighet behöver, och desto större är därmed behovet av förståelse för permakultur. När det mänskliga boendet är i stor skala behöver vi verkligen fundera över hur flödena ska se ut för att vara hållbara. Vad behöver staden och hur ska den ge tillbaka? Ju större och tätare staden är, desto mer utmanande (och därmed kanske mer frestande att bortse ifrån) blir dessa frågor.
Jag tjatar ganska mycket om mat i stadsbyggnadssammanhang. (och då menar jag inte hajpade urbana bladodlingsprojekt, som Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen skrivit mycket om). Det beror dels på den här dimensionen med brutna flöden, men även på insikten att staden av idag vilar på en fossil tillväxtekonomi. Om vi tänker oss en stad i en fossilfri värld, vilket betyder en värld av nedväxt, inte tillväxt, hur ser stadens ekonomi ut då? Vad gör folk hela dagarna? Alla AD:ar, CCO:ar, hundfrisörer, nagelskulptörer, key account managers… vem ska hålla dem flytande? Det är inte bara själva infrastrukturen som behöver/kommer att ställa om – det är alla aspekter av livet i staden.
Mat är ett basalt behov. Om vi bygger staden efter det så faller nog annat på plats också.
Om FN:s prognos för urbanisering kommer att bli verklighet? Inte vet jag.
