Här sitter vi och filosoferar, Magnus Jiborn, Lars Mogensen och jag. Foto Thomas Lunderquist.
Det finns en berättelse om ett folk som bor på en ö. De har aldrig någonsin sett en båt, de har därför ingen föreställning om att det skulle vara möjligt att ta sig fram på vatten. Så en dag när en båt närmar sig ön ser de den inte. De kan inte uppfatta den, eftersom båten i deras föreställningsvärld är en omöjlighet.
Jag har funderat en hel del sedan inspelningen av Filosofiska rummet om naturens rättigheter med mig, Visa Kurki och Magnus Jiborn häromdagen. Ett tidigare avsnitt av programmet handlade om naturens egenvärde. Programledaren Lars frågade mig i ett samtal vi hade innan inspelningen om jag tror att naturen har ett egenvärde. Jag kan inte ens relatera till den frågan. Den är i sig själv som en manifestation av en antropocentrisk världsbild. Det är en helt orimlig fråga. Hur skulle jag kunna ifrågasätta värdet av en levande helhet som jag är en del av? Det vore som om hjärnan skulle fråga sig om kroppen har ett egenvärde.
Visa Kurki, som är rättsfilosof, har skrivit sin avhandling A theory of legal personality om juridiska subjekt. Som många djurrättsfilosofer drar han en gräns vid kännande varelser: ”…sentient beings are the primary group of claim-holders. We can owe duties to adults, children and nonhuman animals, but not, for instance, to rivers. Rather, our duties can pertain to rivers. This distinction relies on a moral distinction: sentient beings are of ultimate value, and bodies of water are not.”
Men var drar vi egentligen gränsen? Descartes, ökänd för att ha låtit sina studenter dissekera hundar levande (eftersom de ändå inte kunde känna något) drog den vid människor. Visa Kurki drar den vid djur. Men hur är det med exempelvis träd, vars sensoriska förmågor vi först nu börjar ana? Vad är det mer vi inte vet att vi inte vet? Är det inte ett uttryck för arrogans att tro att vi människor ska kunna fastslå vem som har rättigheter?
Gränsen för vem som kan vara ett subjekt med rättigheter har historiskt flyttats utåt från den vite mannen och hans rationalitet. Har kvinnor rättigheter? Barn? Slavar? Djur? Denna – bokstavligt talat – antropocentriska modell tenderar att bli allt tunnare ju längre ifrån centrum den rör sig. Jag känner mig närmast lättad över att tillsammans med Henrik Hallgren ha skrivit en text (Rights of Nature as a prerequisite for Sustainability till antologin Strongly Sustainable Societies) där Henrik med inspiration från filosoferna Anthony Weston och Thomas Birch föreslår en annan etisk geometri, en multicentrisk modell. Där mer-än-mänskliga varelser kan respekteras och representeras på sina egna villkor. Ett utdrag ur texten (som nu tyvärr tillhör Routledge):
“It is a vision with diverse centers, often shifting, overlapping and interwoven. According to this approach, “moral growth consists in experiencing more and more deeply the texture of multiplicity in the world, not in tracing the wider and wider circles set from one single center”. The multicentric approach offers a “diverse world of unsuspected depths, we are called to a kind of attentiveness much wider and much less pre-structured than the existing monocentrism suggest” (Weston, 2009). This kind of attentiveness Birch has called a “principle of universal consideration”. One of the most fundamental obligations of humans is, according to Birch, discovering our obligations. To fulfill this, moral consideration for others has to be given in an open and generous way. Nothing is to be pushed aside without a thought. The other is seen as a subject, not just an object open for careless exploitation. To be given this kind of generous consideration and attention is the most fundamental right that belongs to all of existence. To all things.”
Jag hade inte förutsett att det skulle vara så svårt att tänka sig att människor skulle kunna representera naturen. Den tekniska aspekten av det är inga bekymmer; i det juridiska systemet är representation en vanlig företeelse. Entiteter som inte kan föra sin egen talan, som bebisar, stater eller företag, kan representeras av andra i domstol. Som Magnus Jiborn säger i samtalet så är det ju ett faktum att t ex floder kan ha juridiska rättigheter; eftersom de har det. Visa Kurki menar att det då inte är floden som har rättigheterna – utan de kännande varelserna vars intressen är knutna till floden.
Men naturens rättigheter som begrepp är intressant därför att det omfattar så mycket mer än det juridiska systemet. Det innebär ett helt annat förhållningssätt till världen. En stor del av samtalet i Filosofiska rummet handlade om huruvida det är möjligt för människor att tolka naturens intressen (förutsatt att de existerar, antar jag). På något sätt är detta paradigmskiftet; det rör sig om två världsbilder som är helt inkompatibla. Precis som jag inte kan se att naturen skulle kunna sakna ett egenvärde, så är det omöjligt från nuvarande antropocentriska paradigm, som uppfattar människan som i grunden något annat, skild från resten av naturen, att förstå att människor skulle kunna identifiera sig med floder till den milda grad att de kan tala för dem, tolka deras intressen. Det är en osynlig båt.
Först måste båten synas. Foto eitinho.
Hur ska vi kunna göra den synlig så att vi kan ta oss över havet?
Dessvärre försvarade jag kanske främst ståndpunkten att detta är möjligt utifrån den gamla världsbilden av separation, där världen kan mätas och vägas. Ajajaj. Vi kan förvisso med vetenskapliga metoder förstå något om hur en flod eller en skog mår. Men det räcker inte till. Det distanserar oss från världen. Utifrån det förhållningssättet förblir båten osynlig. För att kunna identifiera oss med floder och tolka deras intressen måste vi inträda i relation med dem. Öva oss i uppmärksamhet och känslighet. Ekofilosofen Freya Mathews beskriver det som ett sinnligt förhållningssätt, där mötet (mellan subjekt) är viktigare än kunskapen om den andre. En ”ethic of encounter” (se utdrag nedan). Poängen, menar hon, är inte att förklara världen, utan att sjunga den. Det vill säga att delta i en levande helhet, snarare än att försöka kontrollera något som vi upplever som utanför oss. Naturens rättigheter hjälper oss med den synvända som krävs för att detta ska bli möjligt; och kanske är det detta som gör idén så kraftfull?
Att möta världen för att förstå den är inte enkelt (även om vi ser båten). Det kräver att vi använder mycket mer av oss själva; inte enbart vår analytiska förmåga. Det kräver att vi släpper taget om sådant vi tog för viktigt och givet. Det är en praktik och en ständig övning, inget vi lär oss bemästra och sen kan. Men det ger oss den levande världen tillbaka! Jag går inte in på här hur övningen kan gå till, men konstaterar att urfolken vet det. Det är därför de hjälper oss förstå att naturen har rättigheter.
One doesn´t discover new lands without consenting to lose sight of the shore for a very long time. André Gidé
Naturens rättigheter i Sverige
Utdrag ur For love of matter – a contemporary panpsychism. Freya Mathews (s 78-81):
”Where knowledge in the traditional sense then seeks to explain, encounter seeks to engage. Knowledge seeks to break open the mystery of another´s nature; encounter leaves that mystery intact. … If not only human beings but other self-realizing systems, or selves, including the world-as-a-whole, are understood as subjects rather than as pure objects, then perhaps encounter should be seen as the appropriate mode for relating to the world at large. This is not to say knowledge is not also required. Clearly we must have sufficient knowledge of our environment to meet our survival needs. However, the kind of knowledge that is indispensable for survival purposes is broadly descriptive rather than explanatory – we need to know the cycles and patterns of the natural world, for instance, so that we can work in partnership with them. This is the kind of intimate knowledge that indigenous peoples have of their environment, which enables them to forecast such vital matters as food supply and climatic patterns, but does not allow them to dismantle their world, and rebuild it according to their own abstract designs.
…
In light of this it becomes apparent that some of what have in Western tradition been judged as primitive forms of knowledge, or the forms of knowledge adopted by primitive cultures, may in fact have been strategies for encountering the world. That is, while it has often been assumed that myths and Dreaming stories and indigenous cosmologies were simply prescientific explanation of natural phenomena, they might not typically have had this function at all in their original cultures. Their typical function, or at any rate a major part of it, might rather have been to enable people to relate to the world. It was to this end perhaps that they employed the device of personification. To personify natural phenomena may be the only way of representing the subjectivity of the world in humanly accessible terms. … To see the world in such terms is not necessarily simply to project human personalities to everything. It is not literally to envisage ethereal men and women in the sky or shadowy little homunculi in cockatoos and kookaburras and rocks. It is the attribution of personality per se, rather than specificially human personality, which is salient here. Human personality is the only model of personality we have. To think of thunder as the voice of god then may not be to think of thunder as having human characteristics but rather to see it as emanating from a world with a distinctive personality, or subjectivity, of its own.”