Den legendariske forskaren James Lovelock dog nyligen, på sin 103-årsdag den 26 juli. Lovelock är mest känd för Gaia-teorin som han utvecklade tillsammans med evolutionsbiologen Lynn Margulis. Enligt Gaia-teorin är Jorden ett levande, självreglerande system. Teorin var kontroversiell när den presenterades på 70-talet – kanske delvis på grund av namnet den fick efter den grekiska gudinna som representerar Moder jord, som Lovelocks vän, författaren William Golding, föreslog. Hade den fått ett mindre poetiskt namn hade den kanske varit mindre kontroversiell – men också mindre känd. Gaia-teorin är fortfarande ifrågasatt, framförallt för att den inte går att testa; vi känner bara till en levande planet! Men Lovelocks och Margulis’ beskrivning av hur levande organismer inte bara är konkurrerande offer för fysiska omständigheter är idag allmänt accepterad och har revolutionerat vår syn på världen. Idag vet vi att olika organismer samarbetar, formar och förändrar sin omgivning genom att exempelvis reglera halter av gaser i atmosfären, salthalten i haven och planetens temperatur.
Denna livets egen förmåga att skapa förutsättningar för mer liv är idag utsatt för stora påfrestningar genom mänskliga aktiviteter. Lovelock var även banbrytande inom kartläggningen av miljöförstöring på global skala; en innovation var elektroninfångningsdetektorn, som kunde spåra mycket små halter av substanser. Denna apparat, liten som en tändsticksask, var avgörande för att visa hur klorfluorkarboner (CFC:s) bryter ner ozonskiktet. Den visade också tidigt hur rester av bekämpningsmedel förekommer i alla levande organismer, från Antarktis’ pingviner till mänsklig bröstmjölk. Rachel Carson beskrev detta i boken Tyst vår, något som ibland beskrivs som starten på miljörörelsen. Förgiftningen av insekter genom användning av bekämpningsmedel i jordbruket innebär inte bara att fåglarna dör och våren tystnar, skriver Carson. Dessa revor i livets väv hotar även människan, vars krig mot naturen ”ofrånkomligen är ett krig mot honom själv”.
Samma ord användes nyligen av FN:s generalsekreterare Antonio Guterres: “Vi måste avsluta självmordskriget mot naturen”. Den 28 juli röstade FN:s generalförsamling igenom en ny mänsklig rättighet; rätten till en ren, säker och hälsosam miljö att leva i. 161 stater röstade för, 8 avstod och ingen röstade emot. Beslutet har kallats historiskt, men frågan är inte ny. Redan för 50 år sedan, i Stockholmsdeklarationen som antogs 1972 vid FN:s första konferens om miljöfrågor (ofta kallad Stockholmskonferensen) står i punkt 1 att miljön är ”nödvändig för människans välbefinnande och för åtnjutande av basala mänskliga rättigheter – till och med rätten till själva livet”. Stockholmskonferensen, The United Nations Conference on the Human Environment, kom att bli startskottet för internationell miljöpolicy. Så varför sitter vi ett halvt sekel senare fast i en ekologisk kris som nu benämns som trefaldig: förutom den kemikaliespridning Lovelock upptäckte och Carson varnade för, även klimatförändringarna och utrotningen av arter?
Namnet på Stockholmskonferensen är belysande; det är människans miljö det handlar om. Vi ska skydda något vi kallar ”miljö” för att vi har förstått att vi behöver den. Nu är den en mänsklig rättighet. Men alla de som utgör ”miljön” då? De oräkneliga varelser och element, och relationerna mellan dem, som skapar de skogar och hav, den jord och det vatten som människor behöver för att fylla de allra mest fundamentala behoven. Vilka rättigheter har de? Inga alls, faktiskt. Synen på naturen enligt den västerländska kulturen är att den består av endast ägodelar, objekt för att tillfredsställa behoven hos de enda subjekt som vårt rättssystem erkänner: människor och deras konstruktioner i form av exempelvis företag. Naturen existerar för människans skull; dominans och kontroll över den är en central funktion hos det vi kallar utveckling. Är det detta antagande som lett oss till ett krig mot naturen som inte kan vinnas?
Utifrån sitt planetära perspektiv beskrev Lovelock dagens ekologiska kris som att jorden lider av ett parasitiskt angrepp av arten Homo sapiens. Den globala upphettningen skulle kunna vara Gaias sätt att försöka bli kvitt den mänskliga parasiten, på samma sätt som våra kroppar får feber för att försöka bli kvitt en infektion, menade han. Det kan tyckas som en bitter och människoföraktande slutsats, men liksom vid tidigare stora kriser i jordens historia finns i dagens kris även nya möjligheter. Enligt Lovelock kan relationen mellan en parasit och dess värd kan få fyra möjliga utgångar: 1) värdens immunsystem tar död på parasiten, 2) relationen mellan parasit och värd stagnerar i ett långvarigt krigstillstånd, en kronisk infektion, 3) parasiten tar död på sin värd och därmed det livsuppehållande system den är beroende av, 4) den parasitiska relationen förvandlas till en ömsesidig och symbiotisk relation. Det är givetvis det sista alternativet som Lovelock såg som eftersträvansvärt. För att nå dit behöver vi nya, bärande gemensamma idéer. FN:s beslut att en hälsosam miljö är en mänsklig rättighet institutionaliserar den självklara insikten om att människan behöver naturen – människan är också en del av det levande sammanhang som skapar Gaia. Men det behövs en djupare omvärdering.
En hälsosam miljö är en rättighet för många fler än människor. För att denna rättighet ska kunna respekteras behöver människans rättigheter balanseras och integreras i det större ramverk som naturens rättigheter utgör. Även andra levande varelser och ekosystem har rätt att existera och blomstra, och dessa rättigheter kan upprätthållas i lagstiftning. För många är det en omöjlig tanke. Inte så konstigt kanske, eftersom mänsklig dominans över naturen i hundratals år varit ett grundläggande antagande i den västerländska civilisationen. Att tillerkänna naturen juridiska rättigheter innebär med andra ord ett paradigmskifte. Och faktum är att det under de senaste åren har fattats många beslut världen över där naturen getts status som rättssubjekt. Från pionjären Ecuador, som 2008 inkluderade naturens rättigheter i konstitutionen, till Bangladeshs högsta domstol som 2019 erkände alla landets floder som rättssubjekt. I februari i år lagstiftade Panama om naturens rättigheter, och i september fastslogs det första europeiska fallet då Spaniens senat erkände Mar Menor, Europas största saltvattenlagun, som juridisk person med rättigheter.
Den ekologiska krisen har existentiella dimensioner. Den handlar om framtiden för livet på jorden, om vilka vi människor är och hur vi vill vara i världen. De idéer och förhållningssätt som vi håller oss med, framförallt de som är starka i den västerländska kulturen, påverkar idag livet på global skala. Vi kan inte längre nöja oss med att vara parasiter. För att upprätthålla mänsklig värdighet behöver vi skifta förhållningssätt, med den franske vetenskapsfilosofen Michel Serres ord gå från en härskande, parasitisk relation till naturen till en relation av symbiotiska rättigheter som definieras av ömsesidighet.
En insikt som ledde Lovelock till att utveckla Gaia-teorin var att jorden har hållit sin medeltemperatur hyfsat konstant – trots att solen idag lyser 30 procent starkare än vid livets uppkomst – och att det är jordens ekosystem som lyckats hålla den så. Bara genom att förstå människan som en del av en levande helhet och samarbeta med naturen kan vi delta i denna självreglering och hejda klimatförändringarna. Lika lite som livet är ett passivt offer för fysikaliska realiteter är vi människor offer för våra kulturella antaganden; vi kan ändra dem när vi blir medvetna om att så krävs. Den mångskiftande globala rörelsen för naturens rättigheter är i färd med att skapa nya ramverk för en sådan förändring. Det är inte bara en juridisk, utan en kulturell evolution för 2000-talet. Ännu lite i det tysta.