Jag ska föräras Martin Luther King–priset! Något som jag förstått har skapat protester och gjort ett antal människor upprörda. Kristna Freds har dragit sig ur prisutdelningen. Allt detta är sådant jag fått veta i andra hand och det gör mig förstås otroligt illa berörd.
Utgångspunkten för detta inlägg är en text jag skrev i Landets Fria tidning (som väl får anses vara landets främsta omställningspublikation, inte oviktigt i sammanhanget). Den fick kraftig kritik som jag svarade på.
Det kanske verkar märkligt för den som inte känner mig, men jag är en person som inte vill vara till besvär. Inte störa i onödan. Och ändå har jag lyckats bete mig väldigt störigt. blivit kontroversiell och upptagit en massa människors tid, helt utan avsikt. Jag har haft tid på mig att fundera många vändor över varför och ska här försöka förklara för den som är intresserad.
Innan jag skriver något mer vill jag be om ursäkt. Jag har förstått att jag har gjort många människor – inklusive mig själv! – besvikna och upprörda genom att prata omställning med youtubekanalen Exakt24. Om jag hade vetat vad jag vet idag så hade jag inte gjort det. Att jag skulle ha samarbetat med högerextremister stämmer däremot inte. Inte heller att jag bjudit in ”dem”. Jag vill även göra mycket klart att jag inte på något sätt stödjer eller håller med om det som verkar vara drivkraften hos Exakt24. Tvärtom. Jag tycker att den sortens fora är otäcka och farliga. Jag tar bestämt avstånd från rörelser och ideologier som diskriminerar och inte respekterar mänskliga rättigheter. Och jag är ledsen över att jag har tagit i en fråga som är mycket komplex på ett sätt och i ett forum som inte passade särskilt bra för det.
Den diskussion som har följt, och som fortfarande pågår, förs i forum som är ännu sämre lämpade, och jag upplever inte att det finns någon större vilja eller intresse av att försöka förstå vare sig avsikt eller kontext. Det är inte heller något jag kan kräva, men jag gör här ett sista försök. Om du vill kritisera mig så står det dig naturligtvis fritt, men jag önskar att du försöker förstå sammanhanget först.
Kontexten för denna omvälvande händelse var alltså vår lilla festival Hylla myllan på Skenora gård. Den har vi hållit i större eller mindre form sedan FN:s ”Year of the Soil” 2015. Det är verkligen ett mycket anspråkslöst event som framför allt riktar sig till grannskapet, med budskapet: vi behöver samlas och samarbeta kring allt möjligt, framförallt maten! En person som tidigare hängt lite på vår pub gjorde ett 8 minuter långt filmklipp om eventet för youtubekanalen Exakt24 (som jag som sagt beskriver här).
Jag vill inte så gärna prata med dem som tycker att det är OK att skilja på människor baserat på ursprung, utseende, kön, sexuell läggning eller vad man nu kan hitta på för att skapa ett vi och ett dem. Jag vill helst av allt låtsas som att de inte finns. Men nu gör de det, och de verkar tyvärr vara mycket skickliga på att skapa sammanhang där en extremt osund subkultur utvecklas och växer, där radikalisering sker. Givet tiden vi lever i ser jag ingen väg ut ur detta, annat än att vi tillsammans tar ansvar och skapar levande gemenskaper där vi bor. Kalla det desperation om du vill; om jag får chansen att prata omställning med vem som helst, kanske särskilt någon som fastnat i sammanhang och mönster av hat och exkludering, så kommer jag att ta den. Jag hoppas att du gör detsamma.
Jag ser inte hur vi annars ska kunna leva vidare tillsammans med värdighet och utan våld, av anledningar jag förklarar nedan.
Och jag kommer inte att släppa tron på att människor kan förändras och agera efter vad som är gott för alla. Kanske inte älska, men respektera, sin nästa och ta hennes behov på allvar. Jag tror att de allra flesta längtar efter den gemenskap och delaktighet som vi försöker skapa i omställningsrörelsen.
Det kan vara svårt att begripa mitt handlande om man inte vet vad omställningsrörelsen står för, så jag ska göra så gott jag kan här för att beskriva vissa aspekter av denna komplexa och fantastiska rörelse. Häng med.
ETIK – ur permakulturen
Jag blev mycket överraskad, för att inte säga chockad, över att mina, och omställningsrörelsens, värderingar ifrågasattes. Det hade jag inte väntat mig. Var vi verkligen så osäkra på vår etiska grund? Inte nog med att social rättvisa och inkludering finns med bland de principer vi håller oss med – omställningsrörelsen är dessutom sprungen ur permakulturen som har en tydlig etik: omsorg om Jorden – omsorg om människor – rättvis fördelning (Earth care – people care – fair share). Det är den vi strävar efter att inkludera människor i. Man kan hålla på med exempelvis lokal odling med alla möjliga bevekelsegrunder, det innebär inte automatiskt omställning i den mening vi använder begreppet. Det är mycket talande att omställare börjat prata om samförsörjning snarare än självförsörjning. Vi är mindre intresserade av att rädda oss själva än att skapa ett samhälle där vi gemensamt kan blomstra utan att kolonisera eller exkludera andra.
Här kan det kanske också passa att tydliggöra att omställningsrörelsen inte är en miljörörelse. Den har en mycket mer holistisk ansats. Så när man säger att miljörörelsen behöver utgå ifrån en intersektionell analys och lyfta in antirasism, feminism etc så är dessa rättvisefrågor snarast omställningsrörelsens själva utgångspunkt. Inom såväl permakultur som omställning är mångfald ett honnörsord. Alla typer av mångfald: biologisk, mänsklig, inte minst idémässig och praktisk. Mer om det nedan.
LOGIK – agera i ett predikament
Omställningsrörelsens ursprungliga mission är att skapa resilienta lokalsamhällen, det vill säga samhällen som kan hantera stora förändringar utan att falla isär. Idag skulle jag säga att vi mer talar om regenerativa samhällen, för att använda ännu ett krångligt ord. Alltså livgivande samhällen som kan återskapa sig själva över tid.
Rörelsen uppstod som sagt ur permakulturen, utifrån insikten om främst två kriser: klimatkrisen och oljetoppen (peak oil). Klimatkrisen beror på användningen av fossila bränslen, som är extremt energitäta och utgör >80 procent av all energi vi använder globalt. Denna kris är omtalad och omskriven och stora konferenser hålls varje år för att adressera den. Oljetoppen, då vi inte längre kan öka uttaget av olja, är inte lika omtalad (vilket i sig är intressant). Oljan har möjliggjort en massa annan resursanvändning – peak oil betyder därför med stor sannolikhet peak everything. Tillväxtens slut, med andra ord. Detta borde inte vara en nyhet, eftersom fenomenet beskrivits i minst ett halvsekel, men då vi inte har försökt anpassa oss så står vi nu med ett samhälle som är mycket sårbart och inte på något sätt förberett. Vi kan tänka att höga energipriser beror på ett oväntat krig, men de är helt oundvikliga (och som sagt, väntade för den som är intresserad) efter en period av tillväxt byggd på extremt billig energi. Det mesta av det vi tar för självklart bygger på en ständigt ökande konsumtion av billig energi, och inte minst, kolonisation av andra människors tid och resurser i ett system som systematiskt ökar klyftorna. Inte bara sånt som just-in-time-leveranser av varor från alla världens hörn till din brevlåda, eller ständigt snabbare uppkoppling påverkas, utan även livsmedelsproduktion, ett varmt hus, ditt jobb och din pension. Omställningsrörelsens fokus på mat, med t ex Potatisuppropet och Matvärn, handlar om att mat är ett kul och tillgängligt sätt att samarbeta – men även om att mat är ett basbehov och vår matsäkerhet är ett skämt. (Det här är en fråga långt äldre än Rysslands invasion av Ukraina. Själv var jag inspirerad av Andrew Simms Nine meals from anarchy från 2008, samma år jag kom i kontakt med omställningsrörelsen).
När grundtryggheten fallerar blir människor rädda. När människor blir rädda söker de sig till auktoritära rörelser och starka ledare. Man kan misstänka att detta särskilt gäller i ett land som Sverige, där tilliten till staten har varit stark och människor i hög utsträckning har lagt sina skyddsnät hos institutioner. Om staten inte kan leverera det vi förväntar oss, blir vi rädda och arga och röstar på partier som inte är intresserade av allas bästa, rädslan och ilskan ökar, auktoritära krafter växer, och så vidare.
De institutioner som värnar om våra rättigheter, och särskilt rättigheterna hos utsatta grupper i samhället, har växt fram under den period av exponentiell tillväxt som inleddes efter andra världskriget (den sk Great acceleration). Deklarationen om de mänskliga rättigheterna exempelvis, det närmaste en gemensam etik vi kommer i det sekulära samhället, antogs 1948. Det har varit förhållandevis lätt att öka toleransen för olikheter i en tid när de flesta fått mer av allt. Den tiden är med all sannolikhet över, samtidigt som konsekvenserna av den konsumtion vi tillåtit oss det senaste halvseklet börjar bli märkbara i form av klimatförändringar och utarmade ekosystem. När människors grundläggande behov hotas och deras förväntningar kommer på skam, är det inte svårt att se att de institutioner som skyddar utsatta gruppers intressen ligger risigt till (tänk bara hur lätt det gick att lägga ner miljödepartementet!). Historien har tyvärr visat att folk tenderar att leta efter syndabockar bland de som uppfattas som annorlunda och svaga, snarare än att störta kejsaren/diktatorn/kapitalismen.
Jag tycker att dessa institutioner är viktiga att ha kvar. Sånt som folkbildning och diskrimineringsombudsman, att alla får se ut hur de vill och älska vem de vill, är viktigt och bra. Jag vill göra vad jag kan för att värna om ett samhälle som kan hålla ihop och ta hand om alla. Jag ser inte hur det ska vara möjligt om inte fler blir delaktiga i att ta ansvar för sina och andras behov lokalt där de bor. Börjar agera för det gemensamma goda snarare än att fundera över vems fel det är att man inte har det så bra som man förväntade sig. Vi behöver bli bättre på att ta hand om oss själva för att kunna ta hand om varandra: hemma, i lokalsamhället, landet och världen.
Kort sagt befinner vi oss i ett predikament, eller meta-kris, en tid av förändring utan motstycke, som vi inte har en aning om hur vi ska hantera. Därför kallar sig omställningsrörelsen för ett socialt experiment. Därför är omställningsrörelsen den just nu viktigaste rörelsen.
PRAKTIK – ett socialt experiment
Jag är inte alls säker på att det är möjligt att ställa om på ett värdigt sätt. Men det kan ingen veta innan vi har provat. Därför måste vi bli extremt duktiga på att prova. Och att försöka något man inte gjort förr är förenat med fara och risk. Det är så mycket enklare att studera, informera, tycka, kommentera och lajka. Jag har inte så mycket till övers för det; tror att vi behöver sätta igång och göra tillsammans. Handlingen som hopp, som bön, rentav. Därför har jag övat på att göra utan att tänka mig för så mycket. Jag har inrättat mitt liv efter det behovet. Tackat nej till lön och pension, till positioner i politiken eller ledarskap för större organisationer eftersom jag behöver svängrum för ett frimodigt/naivt/dumdristigt görande. Jag tänker att det behövs och att det inte finns så många aktörer som kan tillåta sig det.
Vi har tänkt så mycket i vårt samhälle, men vi agerar inte på det vi vet. Det saknas inte goda avsikter, planer eller strategier, utan handling i den riktning vi egentligen kommit överens om är bra. Därför tycker jag att det är viktigare att bara göra och lära sig av det, än att vid varje tillfälle vara alldeles klar över att det blir helt rätt. Jag har ingen strävan efter perfektion. Kalla det ett lekfullt förhållningssätt om du vill. En vanvördig lekfullhet. Inget är helt rätt, och vi hindrar oss mycket oftare att göra något alls för att vi är så rädda för att det ska bli fel. Klart att det blir fel! Jämt och ständigt! Det är så vi lär oss! Misslyckas bättre, fail forward, att fira misstagen, det är vad vi gör i omställningsrörelsen. Så att vi kan lära oss bättre och snabbare tillsammans.
För att det ska vara möjligt behöver man med systemtänkaren Donella Meadows ord: “remember, always, that everything you know, and everything everyone knows, is only a model. Get your model out there where it can be viewed. Invite others to challenge your assumptions and add their own.”
Det var vad jag försökte göra, baserat på vad som av tillfälligheter hände på min plats när jag visade komposttoaletten och pratade om vikten av gemensamhet och lokal odling i “fel” forum.
En lärande rörelse
Omställningsrörelsen jobbar som sagt med att bygga resiliens, och mycket av resonemanget ovan lirar med de principer för social-ekologisk resiliens som forskningen har presenterat. Inte minst “polycentric governance” – självorganiserande och beslutsfattande i olika skalor och sammanhang. Detta handlar också om mångfald. Det som fungerar i ett sammanhang, i en tid och på en plats är inte samma sak som fungerar någon annanstans. Världen är livlig och vild, den motsätter sig färdiga planer och recept.
Hela diskussionen om jag har gjort rätt eller fel är ett stort tillfälle till lärande och jag tror att mycket lärande också har skett. För mig är priset högt. Det är lätt att känna sig galen i den här tiden. Det är svårt att känna sig galen i relation även till dem jag trodde att jag hade mest gemensamt med. Jag är bara en person; att få sin vandel prövad utan att bli hörd är inte så kul. Jag skulle inte önska någon att gå igenom det jag gått igenom. Att bli misskrediterad, utesluten och utestängd ur sin flock, att få sina värderingar och sin identitet ifrågasatta är bland det smärtsammaste som kan hända en människa.* Jag tror inte att jag har gjort något så ont att jag bör fördömas i evighet, amen. Om vi menar allvar med att vi behöver prova alla möjliga vägar så behövs nyfikenheten mer än åsikterna. Det är mycket lättare att leta efter fel och skillnader, än att försöka se hur vi skulle kunna samarbeta eller leva ihop.
Men ärligt. Världen brinner och människor kommer i kläm i en helt annan skala än tidigare. Det är inte rimligt att ägna så mycket kraft åt min vandel. Så viktig är inte jag. Jag gör mitt bästa alltid för omsorg om jorden, omsorg om människorna och rättvis fördelning. Men att just jag ska vara god och klok (eller få priser) intresserar mig inte hälften så mycket som att vi tillsammans kan vara goda och kloka. Ingen behöver hålla med mig eller tycka att jag gör rätt. Du kommer att ha andra hjärtefrågor och andra strategier än jag, och det är viktigt. Om vi inte kan tillåta en mångfald av tankar och tillvägagångssätt så tror jag att vi är ute på helt fel vägar. För vem ska avgöra vad som är rätt eller fel? Det kanske vi inte ens kan veta förrän efteråt?
Så kravlar vi oss fram så gott vi kan, med så mycket värdighet och smakfullhet som vi är mäktiga i en ovärdig tid. Och kommer förstås ihåg wombatens eviga visdom om att alla är på samma lag oavsett vi vill eller inte!
*
*(Vid flera tillfällen har personer ingripit för att hindra mig att vara verksam för den omställning jag arbetar för. Vilka motiven är ska jag låta vara osagt, men denna cancellering känns smått surrealistisk varje gång. Jag tror nämligen att vi vill samma sak).