Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Too-ticki
Jag är på väg till Moderna museet i Malmö för att moderera ett samtal på temat Sensing Nature from Within: om samhörigheten mellan människa och berg. Till min egen stora förvåning finner jag mig i stor utsträckning delta i en hel rad konstnärliga sammanhang i höst. I oktober i samtal på Gothenburg International Biennal for Contemporary Art, Remixing Thoughts: Re-learning the pause (inom kultursektorn är alla titlar på engelska, det är ballare tror jag) om Åsa Elzéns verk Avskrift av en träda (här som podd). Det handlade om behovet av vila och reflektion och var inspirerat av Fogelstadgruppen, en grupp kvinnor – Elin Wägner, Elisabet Tamm m fl – som i 1900-talets början samlades kring demokrati- och miljöfrågor. Jag blev påmind om och inspirerad av hur deras bredd innebär att de frågor de intresserade sig för – bland annat ekologiskt jordbruk, kopplingen mellan patriarkatet, miljöförstöring och krig samt lokal demokrati – gör att deras tankar är helt aktuella än idag. De var helt enkelt holistiska på ett sätt som reflekteras i den omställningsrörelse jag är så kär i.
Avskrift av en Träda av Åsa Elzén. Röda Sten, Göteborg.
Utställningen The Non-Human Animal, Uppsala Konstmuseum.
Om man förstår den tid vi lever i som en tid av omställning, där vi vet att det vi just nu agerar ut inte fungerar, men vi inte vet vad vi ska göra istället – då är det kanske konsten (mer än vetenskapen!) som kan hjälpa oss. Konsten utmanar, ställer frågorna som inte har några självklara svar, låter oss leva i den ovisshet som en tid av rationalitet och kontroll inte står ut med. Står på tidens spets, som Jonna Bornemark uttrycker det.
Och just relationen mellan människa och natur är något som konstvärlden är upptagen av just nu. På lördag ska jag (och Henrik Hallgren från Lodyn) facilitera en Council of All Beings – Alla varelsers Rådslag – i samverkan med Uppsala Konstmuseum, Cemus och Zennströmprofessuren i klimatledarskap. Vi fokuserar på Fyrisån och övar oss i att låna ut våra röster till mer-än-mänskliga varelser, och förhoppningsvis förstå lite mer av andra behov och intressen än de mänskliga. Detta är en av de stora frågorna inom Naturens rättigheter – hur ska naturen representeras? Av vem? Att det perspektivet behövs fick jag en påminnelse om häromdagen på en konferens på Handelshögskolan i Helsingfors. I ett panelsamtal på temat inkludering fick deltagarna frågan av moderatorn om hur icke-mänskliga behov kunde inkluderas i deras verksamheter. Ingen av dem försökte ens att adressera frågan; de fortsatte att tala om hur de inkluderade människor. Det är med andra ord en bit kvar, och så fantastiskt skoj att denna fråga verkar lyftas överallt nu. Förutom nämnda sammanhang även av t ex Världskulturmuseet i Göteborg med utställningen Human Nature (där jag också är med på ett hörn) och Österängens konsthall i Jönköping med projektet Naturen tar över.
Ja, det var ett lite eklektiskt försök att sammanställa vad som just nu händer inom ett fält som intresserar mig fantastiskt mycket. Gemensamt för alla de sammanhang jag har beskrivit här är att det nästan uteslutande är kvinnor som driver dem. Intressant, eller hur. Undantaget är Thomas Jacksons fina film om konstnärliga tolkningar av människans relation till skogen: Den inre skogen, på K Special 29 november (finns på SVTPlay). Där jag också fick delta!
I januari modererar jag ännu ett samtal på temat Sensing Nature from Within: Kan naturen ha rättigheter?
