Införd i Landets Fria Tidning, december 2013.
Så här i skiftet inför ett nytt år, som dessutom råkar vara valår, är det på sin plats att fundera lite över förändring och makt. Hur förändras ett samhällssystem som blivit beroende av tillväxt för att ge alla människor förutsättningar för välmående, och där denna formel nu hotar själva livet? Det handlar inte om hur du flyttar din spelpjäs – själva spelets regler måste skrivas om.
Min känsla är att det finns en ganska utbredd förståelse för detta. Jag får ideligen höra de mest oväntade kommentarer om samhällsläget från människor jag inte känner. Damen på kommunens socialkontor talar om medborgarlön. Killen i fiskdisken talar om bankernas moralkollaps. Samtidigt som denna medvetenhet finns, förlamas vi av krisernas omfattning. Hur skulle något jag kan göra betyda något alls i denna stora värld? (stora värk, skrev jag först). Det finns andra med mer makt, de får lov att skapa förutsättningar för omställning. Jag kan möjligen påverka deras beslut.
I september väljer vi de representanter som vi tänker överlåta makten till under de närmsta fyra åren. Tiden fram till dess kommer att präglas av löften om allt som ska verkställas om det ena eller det andra partiet får förvalta denna makt. Men även om vi låtsas att de på riktigt vill ställa om samhället – har de makten att ändra själva spelreglerna?
Jag tror inte det. De djupa förändringar som krävs nu kan inte komma från dem som har formell makt. De är jättebra på de gamla spelreglerna, och därför inte speciellt intresserade av att skapa nya. Ser de ens reglerna?
Omställningen börjar med att några börjar spela efter andra regler; börjar göra saker annorlunda. En tjock rapport från den tyska regeringens råd för klimatfrågor beskriver hur stora förändringar har skett historiskt. Enskilda aktörer och förändringsagenter spelar mycket stor roll. Dessa befinner sig ofta på marginalen, långt utanför den samhälleliga agendan. Det är därifrån de transformerande idéerna kommer, för att senare plockas upp av fler och fler. Ledarskapet kommer inte ifrån det håll vi är vana vid att titta.
2013 kommer vi att minnas som året då en av 1900-talets största ledare gick ur tiden. Mandela visste ett och annat om makt; så här sa han under sitt första tal som president:
Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest. Att spela obetydlig förbättrar inte världen. … När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
Vill du veta vem som mäktigast i landet är? Se dig i spegeln.