Övergången. Funderingar efter Filosofiska rummet

Se här din svåra roll – att inse världens lidande med glädjen i behåll. Tage Danielsson

 

Facebook påminde mig häromdagen om att det var 8 år sedan jag mötte Richard Heinberg på en kurs på Schumacher College. Heinberg valde mellan att bli konsertviolinist och energiforskare. Han valde det senare och byggde upp Post Carbon Institute. Om det är någon som vet vad det betyder att lämna de fossila bränslena, så är det han. Och det är ingen promenad i parken. Heinberg spelar fortfarande fiol, och varje gång han kommer förbi Totnes i södra England där Schumacher ligger, jammar han med Stephan Harding. När jag hörde honom var det som om han spelade för en döende civilisation. Det gjorde djupt intryck på mig.

Jag deltog häromdagen i Filosofiska rummet på temat ”undergången”, med inspiration från filosofen Roy Scranton. Jag hade nyligen sett Pella Kågermans och Hugo Liljas fantastiska filmatisering av Harry Martinsons Aniara, och förundrats över att någon någonsin tänker att det skulle kunna vara en utväg att skapa en civilisation på Mars. Den djupa naiviteten i den tanken. Hallå folk: det går inte ens att andas på Mars!

 

Jag var, som jag tjatar om i programmet, glad över att det nu är möjligt att diskutera ”undergången”. Samtidigt är det fascinerande hur svårt det verkar vara, även med den utgångspunkten, att ta in att civilisationen faktiskt möjligen faller. Uppfattningen att vårt samhälle klarar sig ganska bra, för att vi har så mycket resurser exempelvis (det betyder ju att undergången inte inträffar?), eller att det som nu krävs är att vi ska vända oss till politiker för att rädda oss från undergången genom att se till att vi tillverkar cement utan utsläpp, med mera. Om livet som vi känner det verkligen står på spel behöver vi nog tänka lite vidare och djupare (något jag och David Bennett vill bjuda in till i en debattartikel med anledning av klimatdemonstrationerna i fredags, om behovet att ta steget förbi att be om politisk handling).

Roy Scrantons bok heter Learning to Die in the Anthropocene. På ett nästan övertydligt sätt illustrerar Thomas Brytting och Karim Jebari den världsbild som luftas i själva begreppet Antropocen: betraktandet av människan som alltings centrum och mått, världen som resurs för vår utveckling. Brytting genom att inleda med sin tanke på att prislapparna på världen borde skifta i undergångens tid, och tvivel på huruvida det ens kan finnas värden utöver de mänskliga? Jebari genom att mena att vi måste tänka i tidsperspektiv om miljarder (eller biljoner!) år, eftersom människan är den enda art som skulle kunna hejda solens uppslukande av Jorden, eller befolka andra planeter i galaxen. Idén om människan som skild från, och överordnad allt annat levande har såvitt jag förstår lett till en kultur av kolonisation – som nu möjligen står inför sin undergång. Att lösningen på detta dilemma skulle innefatta ytterligare kolonisation är en tanke som Jebari är långt ifrån ensam om, men den oförblommerade hybrisen förstummade mig ett tag faktiskt.

Uppfattningen att människan, oavsett vad, måste fortsätta att finnas även om inte ens Jorden gör det, är en så fundamental illustration av den idé om frikoppling som dominerar hela hållbarhetsdebatten. Det är lättare att föreställa sig en civilisation på Mars än att mänskligheten dör ut. Vår kultur är så upptagen med att lösa alla problem, överskrida alla hinder för mänskliga framsteg att detta, att alla är föremål för döden, framstår som ett hån mot den mänskliga kreativiteten. Men döden är en del av livet. Och en civilisation som inte erkänner döden, förmår inte heller hantera livet. Tror jag.

Jag har mött så många fantastiska modiga livsbejakande omställare som lever dagligdags med insikter som de flesta skyr. Jag har funderat över vad det är som utmärker dem, som får dem att arbeta för något som är så mycket större än de själva, vars fullbordan de kanske inte kommer att uppleva? Är det att de har mött och accepterat döden? Inte sin egen, men kan det vara så att processen ser ut på samma sätt som den gör när man konfronteras med sin egen död? Terapeuten Elisabeth Kûbler-Ross har beskrivit ”sorgens fem stadier”. Jag menar att omställare i allmänhet har tagit sig längre än de flesta i processen det innebär att inse att vår civilisation håller på att möta sitt öde. De befinner sig i acceptans-stadiet.

 

Notera vad det enligt modellen innebär för energinivån.

Notera även att, för att nå acceptans, och kunna gå vidare, krävs en sorgeperiod. Hela denna process förändrar oss.

Jag är nöjd över att ha fått berätta om vägar som leder vidare, som var och en av oss kan gå. Omställningsrörelsen såklart, aktivt hopp (som kommer ut på svenska i vår), naturens rättigheter med projektet Viskan som subjekt. Och med bilden av förändring som en binas dans (som Scranton ger här) där ett bi kan få med sig hela samhället genom att dansa. Den dansen blev så fantastiskt vackert synlig igår den 15 mars då människor, framförallt unga, över hela världen demonstrerade för klimatet.

Det behöver inte vara en undergång. Det kan vara en övergång. Let´s dance!

 

 

Bonusmaterial 😉