Yasuní nationalpark i Ecuador har kallats ett biologiskt bulls-eye. I hela Sverige finns ett 40-tal trädarter, i Yasuní har biologer räknat till över 600 arter. På ett hektar. Läget i skärningen mellan ekvatorn, Amazonas och Anderna har inneburit att detta troligen är den mest artrika platsen på jorden. Det var min barndomsdröm att komma till regnskogen, till en plats där livet har så många uttryck. Men när jag mötte Yasuní, i samband med fältarbete för min magisteruppsats om restaurering av regnskog, var den dominerande känslan bestörtning. Hur kunde det komma sig att det satt stora skyltar med namn på oljebolag? Här, i väglöst land i Amazonas? En mental avgrund öppnade sig. Om inte denna plats – med dess världsunika biologiska mångfald, med urfolk som lever utan kontakt med civilisationen, med alla skydd ett naturområde kan ha – kan undantas från exploatering, vad kan då skyddas? Ingenting? Amazonas regnskog är en av de brytpunkter som kan destabilisera hela klimatsystemet på planeten om den pressas tillräckligt hårt. Forskare beskriver hur den punkten nu närmar sig. Att borra efter olja här kan bara kallas galenskap.
Samtidigt som Kanadas skogar brann från öst till väst (mer än 120 000 kvadratkilometer har brunnit i år, dubbelt så mycket som det tidigare rekordet) dränktes den legendariska ökenfestivalen Burning Man i Nevadaöknen av regn och lera. ”Det var som om någon hade ändrat rekvisitan, från det vanliga Mad Max-sceneriet till Waterworld” som en garvad ”burner” uttryckte sig. Media rapporterade om hur folk satt fast i det som skulle ha varit en fest i den vanligtvis soldränkta Black Rock City, den temporära metropolis som varje år samlar 70 000 människor. Eftersom vägarna inte var körbara efter regnet lanserade arrangörerna en ”Wet survival guide” som uppmanade besökarna att spara på mat och vatten och ta hand om varandra. Festivalens final, bränningen av träbelätet The Man, fick skjutas upp. För en gångs skull var det kändisar och Silicon Valleys tech-elit som drabbades av extremväder. Till skillnad från de flesta av klimatförändringarnas offer kunde de åka hem efter några leriga dagar.
I Allen Ginsbergs dikt Howl,* den som börjar med ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness”, figurerar också en burning man, Molok. What sphinx of cement and aluminum bashed open their skulls and ate up their brains and imagination? frågar Ginsberg, och svarar:
Moloch! Solitude! Filth! Ugliness! Ashcans and unobtainable dollars! Children screaming under the stairways! Boys sobbing in armies! Old men weeping in the parks!
Molok omnämns i Bibeln som en gud eller demon som kräver barnoffer. En förfärlig typ. Inte konstigt att Molok ofta förekommer i kulturen, från Tennyson till Sergio Leone. Han avbildas som en figur med tjurhuvud, i vars inre det brinner en eld där de olyckliga små liven kastas in för att förtäras. I Ginsbergs dikt är Molok snarast en personifiering av den industriella tillväxtkulturen: Moloch whose mind is pure machinery! Moloch whose blood is running money! Moloch whose fingers are ten armies!
Offering to Molech. Illustration from the 1897 Bible Pictures and What They Teach Us by Charles Foster.
Vi sitter alla i någon mån fast på en fossildriven fest. Medan skogarna brinner offrar vi vår uppmärksamhet till skärmar där Molok får ännu ett klick, ännu en tittarsiffra. All information om sakernas tillstånd finns framför ögonen, men Molok äter våra hjärnor – vi förmår inte reagera och upphöra med offren. Att ens skriva det känns lamt. Vad är egentligen nytt? Galenskapen är vardaglig, inget att höja på ögonbrynen åt. Molok erbjuder det han alltid gjort: kasta det du älskar mest till elden, och jag ska ge dig makt.
På sistone har han blivit omtalad (av Liv Boree och Daniel Schmachtenberger) i samband med den exponentiella utvecklingen av artificiell intelligens. Jag ser min generations bästa begåvningar utveckla Moloks medvetande: alldeles oavsett vad man tror om sannolikheten att AI kommer att ta kål på mänskligheten, så innebär den en ny nivå av effektivitet i det system som i snabb takt förtär den levande världen. Scott Alexander beskriver i texten Meditations on Moloch hur han står en kväll i en skyskrapa i Las Vegas, ser ner över den upplysta staden och förundras över hur det kommer sig att något sådant har kunnat byggas. ”Enligt vilken måttstock är gigantiska fyrtiovånings inomhuskopior av Venedig, Paris, Rom, Egypten och Camelot sida vid sida, fyllda med albinotigrar, mitt i den mest ogästvänliga öknen i Nordamerika, ens i närheten av en vettig användning av vår civilisations begränsade resurser?” Las Vegas är också en temporär metropolis. Möjligen finns ingen filosofi i världen som stödjer dess existens, funderar Alexander. Las Vegas må vara extrem, men Molok jobbar omkring oss hela tiden. Sedan Ginsbergs dikt har energikonsumtionen i världen fyrdubblats. Cementproduktionen har ökat med över 30 gånger. Sedan år 2020 överstiger den så kallade teknomassan mängden biomassa. Det finns nu mera av byggnader, vägar, mobiltelefoner och barbiedockor än det finns skogar, krill och björnar. Enbart mängden plast överstiger mängden djur.
Tema för den sönderregnade Burning Man var Animalia, ett firande av djurriket och vår plats i det. Husfilosofen Stuart Mangrum skriver att ”av alla de märkliga idéer människor har om djurvärlden, är kanske den märkligaste att människor i själva verket inte är en del av den; att vi på något sätt har utvecklats bortom vår djuriskhet och nu intar en position skild från och överlägsen resten. Myten om mänsklig exceptionalism har djupa rötter, underblåst av tusentals år av religiöst hyckleri, filosofiska ursäkter och vetenskapligt oväsen.” Detta idékomplex om världen som objekt, möjlig att mäta och sköta likt en maskin, utgör Moloks DNA. Med hjälp av teknologin som utvecklats från dessa föreställningar bygger den sig en kropp. Molok kräver energi, om det så innebär gruvdrift på månen eller på havets botten. Även om det innebär att offra de rikaste skogarna på planeten. Vi vet inte hur vi ska kunna sluta mata den.
Så länge vår idé om utveckling befinner sig inom detta idé-DNA av ökad dominans och kontroll över naturen för mänsklig välfärd, kommer vi att fortsätta offra till Molok-maskinen. Våra kollektiva handlingar formar galenskapen. Men det finns frön till andra sätt att vara människa. Samtidigt som tech-miljardärerna packade sina solarpunk-utstyrslar i 4×4-fordon och styrde mot Nevadaöknen hölls en folkomröstning i Ecuador. Frågan gällde om man skulle fortsätta att tillåta oljeutvinning från Yasuní, eller låta oljan stanna i marken och avstå miljarder dollar i exportinkomster? Det blev ett rungande ja till naturen. Med över 5,5 miljoner röster för att sluta pumpa upp olja och 3,8 miljoner röster emot är detta det kanske mest kraftfulla motståndet mot fossilindustrin som världen hittills sett. Hur blev det möjligt? Vi kan inte bara släppa idéer, vi måste ersätta dem med andra. En intressant faktor i sammanhanget är att Ecuador är det första och hittills enda landet där naturen har rättigheter inskrivna i grundlagen. Det finns alltså en institutionell förankring för förståelsen att inte endast människan, utan allt som lever, har rätt att existera för sin egen skull. Detta innebär en omförhandling av människans roll och ändrar vad som verkar rimligt att göra eller inte. Genom att förstå andra levande varelser som subjekt istället för objekt kan vi utmana den mänskliga exceptionalismen och förstå vår plats i helheten. Först då blir det möjligt att sluta mata Moloks eld och skifta från en kultur som äter livet till en kultur som hedrar livet.
*Howl beskrivs som katalysator för en tidigare motkulturell rörelse, efterkrigstidens beat-generation.