Jag fokuserar inte så mycket på partipolitik, men här kommer min valanalys. Den sträcker sig längre, både bakåt och framåt, än några mandatperioder.
Imorse vaknade jag, mådde illa och tänker att oavsett hur det gick, så kommer det att bli värre. Jag tänker på en studie utförd av några professorer i ekonomi, som har studerat kopplingarna mellan finanskrisen, den så kallade arbetslinjen och SD:s framgångar. De kommer fram till att SD:s ökning inte har med invandring att göra, utan med ökade klyftor. SD:s politiker och väljare kommer ifrån vad de kallar ”outsiders” på arbetsmarknaden. Människor som fått det sämre de senaste åren röstar i högre utsträckning på SD och de går framåt i kommuner och valkretsar där ojämlikheten ökar. Studien finner inga samband mellan SD:s röstandel och ökad invandring.
Jag tror att det politiska landskap som växt fram under de senaste mandatperioderna inte handlar om vare sig invandring eller SD, utan om tillväxtens slut. Vi har levt gott på fossila resurser som bildades för 200 miljoner år sedan. De har gett oss en ekonomisk tillväxt som aldrig tidigare skådats, som aldrig kommer att skådas igen. Nu börjar de fossila bränslena ta slut, samtidigt som vi börjar se konsekvenserna av deras användning (i form av klimatförändringar, artutrotning och förstörda ekosystem). Det går inte att komma undan detta predikament.
Ekonomen Tim Jackson menar i en rapport från i våras (The Post-Growth Challenge) att tillväxten i OECD-länderna går mot noll inom det kommande decenniet. Jag undrar om det inte rentav är så att tillväxten i realekonomin redan har upphört – att det främst är skulder som växer? I alla händelser har tillväxten i många delar av Sverige upphört. Nerväxt är redan en realitet i många samhällen. För dem som ser vårdcentralen stänga, samhällsservicen monteras ner, unga flytta någon annanstans är det ett hån att höra ”etablissemanget” prata om att det går bra för Sverige. Inte att undra på att det föder misstro.
Och den misstron är här för att breda ut sig. Det vi blev lovade kommer inte att kunna hållas. Det politiska svaret på det mesta handlar om tillväxt, samtidigt som drömmen om evig tillväxt krockar med verkligheten. Att hålla fast vid tillväxtdrömmen skapar redan idag polarisering, rädsla, främlingsfientlighet och misogyni. Tim Jackson menar att minskande tillväxttakt inte nödvändigtvis är problematisk, utan att det är de politiska åtgärderna som sätts in för att upprätthålla tillväxten som skadar samhället och leder till ökande klyftor. Inget av de politiska partierna har några svar till de människor som först drabbas av post-tillväxtsamhället. Så länge vi fortsätter att koppla utveckling och framgång till ekonomisk tillväxt och materiellt välstånd, så länge vi fåfängt försöker beveka tillväxten, kommer klyftorna och rädslan att öka.
Jag mår fortfarande illa. Omställning är svårt. Men, som Donna Haraway uttrycker det, stay with the trouble. Låt dig inte fångas av symptomen. Fundera över var du lägger din uppmärksamhet. Hur mycket av det industriella tillväxtsamhället vill du legitimera? Hur mycket tid och energi kan du lägga nån annanstans?
Slut på meddelandet. Dags att ta upp potatis.