Här kommer en personligt inlägg för en gångs skull.
Jag var i Ecuador 2002 för fältarbete för min uppsats (”Tree plantations as a cost-effective tool for restoration of abandoned pastures in Amazonian Ecuador”). Det var en dröm för mig att åka till regnskogen, och på många sätt en äventyrlig resa som varit viktig för min världsbild. Jag glömmer t ex aldrig hur det var att efter en hel dags resande i buss, bil, båt och kanot, komma till nationalparken Yasuní. Ett av världens mest artrika områden, med alla skydd ett naturområde kan ha – världsarv, Man and the Biosphere reserve, nationalpark… Så vad gjorde oljebolagen där? Varför hade de gjort vägar för prospektering? Idag utvinns olja i stora delar av Yasuní. Om vi inte kan skydda det området – vad kan vi då skydda?
Den lilla boaormen som varje morgon gick och la sig i samma mycket lilla träd.
I Yasuni träffade jag den legendariska Smithsonian-forskaren Terry Erwin, entomolog och en av dem som format begreppet biologisk mångfald. Jag fick följa med honom och hans team då de före gryningen gasade insekter i träden (har balla bilder därifrån, men de är alla i diaformat…). Terry forskade på skalbaggar i tropisk skog, världens mest artrika organismgrupp. Han fick en gång frågan om hur många arter det egentligen finns i världen. Han kunde inte svara, men meddelade att han skulle ta reda på det. Resultatet blev en av Smithsonians mest citerade artiklar. Terry uppskattade att det finns ca 30 miljoner arter (man trodde då att det rörde sig om ca 1-10 miljoner).
Efter att ha nattat ormen gick jag till en plattform för att se solen gå upp över Amazonas.
Jag var redan då väldigt frustrerad över sakernas tillstånd; det som idag kallas den sjätte massutrotningen. Jag frågade Terry om vi inte hade forskat nog, om vi inte faktiskt vet tillräckligt för att lägga resurserna på att rädda det som räddas kan, istället för att ta reda på mer och mer? Han svarade att båda sakerna behövs. Men jag fick häromdagen lite stöd för min uppfattning. Några franska forskare har gjort en metastudie av nära 13 000 bevaranderelaterade artiklar, som visar att vi under hela min livstid har vetat att arter dör ut, varför de dör ut och vad som bör göras åt det. Ändå accelererar utrotningen. Studien slår fast att politiska beslut, inte mer kunskap, behövs. Det stora problemet är att beslut som gynnar mänskliga aktiviteter ständigt har företräde framför naturskydd.
Och det är därför jag är här igen, efter 16 år. För vi kan inte hejda utrotningen om vi inte balanserar mänskliga intressen med andra arters intressen. Och därför behöver naturens rättigheter. Framsynta människor har vetat det länge; redan 2008 förde Ecuador in naturens (eller Pachamamas) rättigheter i den nya konstitutionen. Nu firas tio-årsjubileet av detta med en konferens, International Rights of Nature Symposium, och jag är inbjuden för att tala. Jag är mycket stolt över detta; det är ett historiskt tillfälle och det är fascinerande hur liten gruppen är som driver denna transformation – många av dem är på plats i Quito. Verkliga pionjärer.
Det är åtgärder på många områden som behövs för att ställa om till ett livsbejakande samhälle. Joanna Macy talar om tre dimensioner som krävs för ”the Great Turning”: 1. Handlingar för att bromsa skador på Jorden och dess varelser; 2. Analys av strukturella orsaker och skapandet av alternativa strukturer; 3. Skifte i medvetande. (Jag har skrivit om det här applicerat på naturens rättigheter och ecocide).
Såvitt jag förstår är det främst enskilda individer som driver denna omställning. Jag är i Ecuador även för att fira ett annat initiativ som jag varit del av sedan mitt förra besök, bevarandet av Cambugán-skogen, en rest av molnregnskog nordväst om Quito. Jag besökte den då, 2002, och senare bildade jag tillsammans med andra föreningen Rädda Regnskog för att stödja Fundación Cambugán, som arbetar för att skogen ska få finnas kvar. Och det gör den! Och Rädda Regnskog har vuxit och räddar nu skog även i Brasilien, Honduras och Colombia. Jag är väldigt stolt över det med!
Och det ”slumpar” sig så att jag, tillsammans med Fundación Cambugán, ska få vara med och inviga ett nytt forskningscentrum som Rädda Regnskog varit med och finansierat. Vem hade kunnat tro det då, 2002, när vi gick vilse i skogen och var tvungna att övernatta?
Här har vi gått vilse i Cambugánskogen och måste till slut tillbringa natten. Man ser hur brant det är; vi har byggt en liten avsats för att inte hasa ner! Från v Diana, jag, Carmen som nu koordinerar Fundacion Cambugan, och hennes syster Ana, min handledare.
Tänk att när man sysslar med naturskydd så är man liksom helt konservativ – framgång kan firas om det man jobbar med ser likadant ut. Hur kommer det sig? Är det för att det vi annars kallar utveckling (som i princip handlar om kapitalackumulation) är så destruktiv? Jag är väldigt trött på detta. Jag vill inte skydda naturen. Jag vill skapa en kultur där naturen inte behöver skyddas. Därför är jag djupt tacksam över att få vara en del av en rörelse som verkligen skulle kunna vända på begreppet utveckling, till att betyda välmående för människor OCH den levande helhet vi är en del av.
PS: Jag fick även ett boktips av Terry: Ishmael av Daniel Quinn. Den tog mig vidare, och jag tipsar gärna vidare om den.
Cambugánskogen.